Psykologjobbet på Ekåsen förde mig från Åbo till Ekenäs som ännu då, på 80-talet var centralort för finska sydkustens psykiatri. Jag har ganska långt haft samma arbete under åren, men fyra gånger har organisationen bytts och nu jobbar jag för HUCS psykiatri/västra nyland.
Psykologjobb i västnyländsk psykiatri förde mig från Åbo till Ekenäs. Trakten omkring fick genom besök och berättelser betydelse, så att jag i dag känner starkt för de olika miljöerna inom och runt Raseborg. Ursprungligen lockades jag av den professionella gemenskapen och rik kulturaktivitet med möjlighet att delta själv; föreningen Kulturdagar och vår mansgrupp Pilsnerpojkarna, som senare gjorde teater. Närheten till skog, stränder, hav och bruksmiljöer lockade. Konkret handlade det om lövskog på Ramsholmen, turer i skärgården både vandrande på is och från båt, och återkommande besök i Fiskars. Större städers utbud fanns på lämpligt avstånd.
Jag är 69 år, pensionerad från givande tjänst i områdets psykiatri och fortsätter som företagare med psykoterapimottagning på gränsområdet psyke-kropp-samhälle. Många kopplar mentalvården till tragedi och låsning, men jag har ofta bevittnat insikt och förändring. Jag hade chansen att delta då öppenvården utvecklades. Trots brister och ensidigheter har reformerna betytt insatser mer lokalt och vardagsnära, och tolerans för olika sätt att leva livet. Inget stort har förändrats gällande mina motiv att leva i Raseborg. Gällande det yrkesmässiga ser jag mycket gott, men tyvärr också sorglig nedmontering av vård- och utbildningsresurser i vår stad och allt hårdare villkor i samhällsliv i stort. Gällande familjeliv har mina två vuxna barn flyttat till utlandet. Min yngsta son går fortfarande i skola. Jag bor i stadsdelen, Ekenäs, nära Skepparträdgården intill Skitviken och Ekenäs torg, som jag med förlängningen gågatan gärna ser fortsatt som centrum för vår stadsdel. Jag har haft chans vara med i lokala kulturaktiviteter, under senare år aktivast i Ekenäs filmfest.
Kultur och natur är Raseborgs trumfkort. De bidrar till den inflyttning vi behöver för att utveckla våra samhällen. Jag har glatt mig över evenemangsutbud i hela Raseborg; runt Kulturhuset Karelia, samarbetsparterna för Filmfesten, Fiskars konst- och formgivningsmiljöer och brukssamhällena. Jag ser framemot utvecklingen av museiområdet, som fått stärkt regionstatus och ett nytt konstmuseum, som hela stadens kulturliv vinner på, och som stärker centrumområdet kring Ekenäs torg. Jag är glad över naturstigarna i olika delar av Raseborg och för cykelvägar, både utbyggda och planerade. De nationella miljömålen förutsätter bättre skydd av skog och hav. Det är självklart att staden gynnar fredande av naturmiljöer och aktiv naturfostran. Naturum behöver få fortsättning. I min favoritpark Skepparträdgården njuter jag av plats för Qi gong och annan möjlighet till samvaro och att träna naturnära. Raseborgs tätorter skall ha liknande parkmiljöer. Inför kommunvalet där jag ställer upp en andra gång betonar jag Raseborgs olika unika miljöer, värda satsningar, som befrämjar bra boende. Det behövs forum för dialoger och behovskartläggning stadsdelsvis, beaktande helheter. Vi skall röra oss mellan våra tätorter. Viktiga trafikfrågor gäller busslinjer, cykelvägar och tågtrafik.
2020 kom jag in i specialsjukvårdens nämnd från suppleantplats. Det gav chans att se min tidigare arbetsmiljö från annat perspektiv. Jag ser med sorg hur nedläggningarna fortskrider. Från första mötet fick jag konstatera HUS lednings ovilja till dialog, stick i stäv med uttalad etik om respekt och dialog. Samjouren lades ned. Vi behöver göra det bästa med inskränkta resurser. Besparingar är inte i sikte. Vi skall satsa på utlovad stärkning av rehabiliteringen. Barnpsykiatrin har haft en sorglig avveckling. Familjearbetet har inskränkts och erfaren personal har sökt sig bort, som inom vården i övrigt. Inskränkning har inte kompenserats på basnivå. Omhändertaganden har ökat oroväckande. Vi skall värna vårt kunnande. Våra anställda behöver respekt och framtidstro. SOTE-reformen ger chanser, men likväl måste de västnyländska kommunerna i samarbete hävda sina intressen från ett underläge. Utbildning är ett annat viktigt fält i en kommun. Skolan skall ge trygghet och utmaning. Krävande samhällsliv gör den förlängda läroplikten viktig. Växande risker för utslagning förutsätter att pedagoger behöver samarbeta med specialister; specialpedagoger och andra med kunskap i utvecklingspsykologi och samhällsliv. Vi skall också satsa på dem med begränsningar och särbehov.