Kamrater, toverit.
Det är den första maj! Och vi har samlats här tillsammans vid de rödas grav i ekenäs för att hedra minnet av våra kamrater som dog just här. Olemme keräntyneet kunnioittamaan tovereita, jotka kuolivat täällä noin sata vuotta sitten. Vi vill även påminna oss om de hemskheter som en gång skett, för att de inte skall behöva upprepas igen. Muistutamme täällä itseämme menneistä kauhuista, jotta ne eivät toistuisi!
När vi nu står här, visar vi även att vi står förenade, mot hemskheter som dessa, seisomme yhdessä, emmekä aio antaa historian enää toistaa itseään. Det är den 1 maj, arbetarnas gemensamma kampdag, och samtidigt vår gemensamma festdag. Nyt on vappu, työläisten taistelupäivä, meidän yhteinen juhlapäivämme!
Ja juhlan aihetta löytyy! Voimme juhlia työväenliikkeen ja vasemmisto-liikkeiden viimeaikaisia voittoja, kuten omat vaalivoitomme Suomen eduskuntavaaleissa, chicagolaisten sosialistien voitto huhtikuun alussa ja PSOE:n voitto Espanjan vaaleissa viime sunnuntaina.
Vi har skäl att fira de framgångar som arbetar-rörelsen, som vänster-rörelserna har haft på senaste tiden. T.ex. våra valvinster i riksdagsvalet här i finland, socialisternas seger i Chicago i början av april och inte minst Partido Socialista Obrero Español:s seger i söndagens spanska val.
Men varför jublar vi inte av glädje. Varför är gatorna inte fyllda med sång, varför känns det inte som om kampen är vunnen? Miksi syvä voiton tunne ei kuitenkaan ole ottanut meitä valtaansa?
Jo, vi kan inte låta bli att se andra segrare, segrare som visar hur kort det mänskliga minnet är. De senaste åren har höger-populistiska, höger-extrema grupper firat sina segrar runtom Europa och världen. I Grekland, Österrike, Tyskland, Storbrittannien, Ungern, Brasilien, Sverige, Usa och här hos oss. Partier med rasistiska motiv, med fascister som anhängare och ledare, Det omöjliga har blivit möjligt igen, vilket söndagens val i Spanien tydligt visar. Att det endast är dryga 40 år sedan diktatorn Francos död, och trots det går 10 % av rösterna till ett högerparti, som sökt valteman med antydningar till 1930-talet.
Emme voi tuntea voittaneemme, kun samaan aikaan voittavat myös oikeisto-populistit, äärioikeistolaiset ympäri Eurooppaa ja maailmaa. Puolueet, jotka ajaavat rasistista politiikkaa ja joiden tukijoista ja johtajista löytyy avoimia fasisteja, voittavat Kreikassa, Itävallassa, Saksassa, Unkarissa, Iso-Britanniassa, Brasiliassa, Ruotsissa, USA:ssa sekä täällä meillä! Mahdottomasta on tullut mahdollista.Tämä näkyy selvästi Espanjan viime viikonloppuisesta vaaleista. Reilut 40 vuotta on kulunut diktaattori Franscisco Francon kuolemasta ja yli 10 % äänistä menee oikeistopuolueelle Vox:ille, jonka vaaliteemat ovat viitanneet suoraan 1930-lukuun.
Vi måste därför tala politik. Då ojämlikheten och klyftorna i samhället ökar, på grund av ett ekonomiskt system som bygger på tävlan och motsättningar människor emellan. Då starkare gemenskaper och ökad solidaritet ses som en risk och ett hot mot den ekonomiska välfärden. Då ökar även otryggheten. Och som vanligt är det lättast att skylla på och strama åt för dem, som redan har det sämst ställt, de som kriserna tagit hårdast på. Dvs. Flyktingar, de marginaliserade och de som inte är aktiva på arbetsmarknaden – arbetslösa, barn, åldringar, sjuka. Allt det här lär oss historien. Det är inget nytt. Och historien verkar upprepa sig än en gång.
On siis välttämätöntä puhua politiikkaa. Talousjärjestelmämme rakentuu ihmisten vastakkainasetteluun ja kilpailuun, tämä synnyttää epätasa-arvoisuutta ja kuilut yhteiskunnassa lisääntyvät. Kun yhteisöllisyys ja lisääntynyt solidarisuus nähdään uhkana taloudelliselle hyvinvoinnille, alkaa turvattomuuden tunne kasvaa. Ja kuten historia meille opettaa, silloin on helpointa syyttää heikoimassa asemassa olevia. Tässä ei ole mitään uutta, historia toistaa taas itseään.
Olemme täällä, jotta muistaisimme oman historiamme. Vaikka fasismi on pelottava asia, me uskallamme muistaa sen, me uskallamme puhua siitä. Se on oikein! Meidän pitää myös uskaltaa nähdä historiassa tapahtuneen oikeiston radikalisoitumisen yhtäläisyydet tämän päivän oikeisto-populistiseen aaltoon, jossa retoriikka koko ajan kovenee ja muuttuu yhä avoimemmin ihmisvihamieliseksi. Meidän pitää puhua tästä, mutta ennen kaikkea meidän tulee yhdistyä, ja muodostaa yhtenäinen vastavoima tälle kehitykselle.
VI står här idag för att bli påminda, och för att vi inte vill låta det ske! Trots att det skrämmer oss, vågar vi bli påminda om fascismen, vågar vi tala om den. Det är rätt! Vi måste komma ihåg dess historia, vi måste våga se och tala om likheterna mellan den historiska radikaliseringen av högerpartier vilket ledde till fascism, och den höger-populistiska våg vi ser idag, där retoriken och budskapet blir allt mer öppet människofientligt. Vi måste våga tala, men framförallt måste vi förena oss som en motkraft!
Arbetarnas kamp är inte endast en kamp om rätten till meningsfullt arbete. Det är en kamp om fred, och rätten till ett bättre liv för alla. Om att bygga samhällen där vi arbetar tillsammans med varandra, för varanda, för det gemensamma. Samhällen där vi står enade mot förtryck och våld. Där vi säger: ett förtryck mot någon, är ett förtryck mot alla.
Työläisten kamppailu ei ole pelkästään kamppailua merkityksellisestä työstä, vaan se on kamppailua rauhasta ja paremmasta elämästä kaikille. Meidän päämäärämme on yhteiskunta, jossa teemme yhdessä työtä, toistemme takia, yhteisen takia. Yhteiskunta, jossa seisomme yhdessä sortoa ja väkivaltaa vastaan, jossa sanomme ääneen: Yhteen kohdistuva sorto on kaikkiin kohdistuvaa sortoa!
Vi höjer därför våra röster än en gång. Talar ut om det vi ser, vi börjar utöva solidaritet i praktiken. Kommer ihåg det som varit, ser det hemska som händer nu, men blir inte förlamade, gömmer oss inte bakom realpolitiken och de små reformerna. Freden kommer genom att omsätta solidaritet och förståelse i praktiken! I vardagen, på gräsrotsrivå.
Emme saa tottua! Emme saa tottua siihen että kuilut välillämme lisääntyvät ja syvenevät, että kunnioitamme ja vaalimme erilaisuutta – monenlaisuutta – yhä vähemmän. Emme saa tottua siihen että vihamielisyys ja viha lisääntyvät ja väkivallasta tulee normaalia.
Då vi ser någon hata, måste vi älska mer, då vi ser någon stänga ut måste vi öppna upp,
Och framförallt, vi måste stå enade. och vi måste utvidga våra gemenskaper.
Kun näemme jonkun vihaavan, meidän pitää rakastaa lisää, kun näemme jonkun suljettavan ulkopuolelle, meidän pitää avata sylimme. Ja ennenkaikkea, meidän pitää seistä yhdistyneenä ja laajentaa yhteisöjämme!
Vår demonstration här idag är inte enbart för oss, och den får inte handla enbart om oss, den måste handla om det globala ansvar vi bär. Om solidaritet, om fred. Hur kan vi säga att vi lever ett gott liv då våra kläder görs av förtryckta människor, då våran mat skapas under odrägliga förhållanden, då naturen dör för våran skull.
Arbetare, kamrater, var är solidariteten då? Var är den framtid, i vilken vi vill leva?
Mielenosoituksemme täällä ja tänään ei koske pelkästään meitä itseämme, vaan siinä on myös kysymys kansainvälisetä vastuusta. Solidaarisuudesta ja rauhasta! Miten voimme sanoa että elämämme on hyvä, kun sorretut ihmiset tekevät vaatteemme, kun ruokamme tuotetaan sietämättömissä oloissa, kun luonto kuolee takiamme?
Työläiset, toverit, missä on solidarisuutemme silloin? Missä se tulevaisuus, jossa haluamme elää?
Jag frågar mig, varför känner sig så många så pass ensamma, utelämnade och rädda för framtiden, att de tyr sig till högerns fientliga budskap.
Kysyn itseltäni, miksi niin monella on niin yksinäinen ja ulossuljettu olo ja niin suuri tulevaisuuden pelko, että he hakeutuvat oikeiston vihamielisen viestin suojaan?
Ett budskap som påstår att om vi stänger ut ännu fler, om vi skyddar oss själva så blir det bättre.
Viestin, joka väittää että mikäli suljemme lisää ihmisiä ulos ja suojelemme vain itseämme, muuttuu kaikki paremmaksi.
Det är vårat misslyckande! Det är med oss de ensamma skall sitta och drömma om en bättre framtid. Och tillsammans med oss, ska de gå ut och skapa den!
Tässä me olemme epäonnistuneet! Näiden ihmisten pitäisi istua meidän kanssamme unelmoimassa paremmasta tulevaisuudesta, ja olla luomassa sitä yhdessä – meidän kanssamme! Meidän pitää synnyttää toivoa, meidän pitää luoda tie parempaan tulevaisuuteen!
Vi måste föda hopp! Vi måste föda en en väg till en bättre framtid!
Vad jag vill säga er, är att jag tror på vår vilja och förmåga att lära oss av historien, på vår förmåga att se framåt, och att det är därför vi står här idag. Graven talar om för oss hur det inte får gå. Vi har inte råd att göra samma misstag om igen.
Haluan painottaa, että uskon meillä olevan halua ja taitoa oppia historiasta. Meillä on taitoa katsoa eteenpäin, ja siksi olemme täällä tänään! Tämä hauta kertoo meille, mitä ei saa enää tapahtua. Meillä ei ole varaa tehdä samaa virhettä uudestaan!
Ha en bra första maj!
Hyvää vappua!
